En av de främsta orsakerna till att jag började engagera mig politiskt är en stark övertygelse om att vi måste förändra familjepolitiken i Finland. Det viktigaste är en reform av föräldraledigheterna så att de bättre motsvarar dagens behov. Jag var vårdledig i nästan tre år med mina döttrar men tyvärr förhindrar dagens system ofta pappor att utnyttja denna möjlighet. Samtidigt bidrar systemet till ojämställdhet på arbetsmarknaden.

 

Med SDP:s modell för en reform av familjeledigheterna ger vi våra barn rätt till båda föräldrarna. Den flexibla modellen gör att betydligt fler än i dagsläget kan vara hemma med sina barn i perioder. Då hemvårdsstödet går att ta ut i kortare perioder fram till att barnet är 10 år blir vardagspusslet även under sommarmånaderna enklare.

​

Tidigare har daghemmen, lite tillspetsat, setts som förvaringsplatser för barn. Pedagogiken har ändå en viktig roll från tidig ålder. För att alla barn skall ha möjlighet att delta vill jag se en avgiftsfri småbarnspedagogik. På kommunal nivå har FSD drivit denna fråga i ett flertal kommuner.

Jag vill se ett Finland där barnen även i fortsättningen ges jämlika möjligheter att förverkliga sig själv. En avgiftsfri småbarnspedagogik från tre års ålder bör i framtiden fungera som grundsten till lärostigen.

 

Undervisningen skall i alla skeden ske i friska skolbyggnader, vi kan inte riskera livslånga hälsoproblem på grund av uppskjutna renoveringar av skolor med dålig inomhusluft.

 

Genom att förlänga läroplikten gör vi andra stadiets utbildning avgiftsfri. Det är inte rimligt att 15-åringar ska tvingas avbryta sin utbildning på grund av att de inte har råd med det material och de verktyg som behövs i andra stadiet.

 

Yrkesutbildningen som senaste år drabbats av omfattande nedskärningar i finansieringen måste ges mer resurser. Inlärning på arbetsplatsen kan fungera bra i vissa fall men den får inte äventyra närundervisningen i allmänna ämnen. Inlärning i arbetet kräver också satsningar på personlig vägledning.

Den framgångsrika nordiska modellen bygger på överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden. Det har skapat en trygg och stabil arbetsmarknad. Modellen kräver ett ömsesidigt förtroende som tyvärr har naggats i kanten då den sittande regeringen ensidigt har försämrat villkoren för arbetstagarna och brutit sina löften.

​

Med gemensamma spelregler kan företagen konkurrera på lika villkor. Vi skall inte se låglöneländer med svag intressebevakning och stora klasskillnader som våra förebilder, vi skall fungera som förebild för dem. 

 

Att förbättra välmående i arbetslivet är centralt för att förbättra vår konkurrenskraft. I lyckade företag ses löntagare som en tillgång, inte en belastning.

 

Då arbetslivet är under ständig förändring behöver allt fler omskola sig under arbetskarriären. Det bör ges bättre möjligheter till ständig fortbildning i yrkeslivet samt möjlighet till omskolning ifall man drabbas av arbetslöshet.