7 april 2019

​

Landet för de fria

 

Hösten 2018 inledde en grupp unga aktiva löntagare en kampanj med målet att ändra Finlands politiska inriktning. Budskapet från de aktiva i kampanjen ”Landet för de fria” är tydligt: ”Vi vill ha frihet från diktat, tvångslagar och tomma löften. Vi vill ha ett Finland där var och en kan leva på sin lön och känna stolthet i arbetet, vara fri från rädsla, osäkerhet och utpressning och där ingen blir bestraffad för arbetslöshet”

 

Under vintern har riksdagskandidater blivit inbjudna att gå med i kampanjen och jag ville genast gå med. Tyvärr verkar inte löntagarnas situation intressera andra partier än SDP och Vänsterförbundet.Förutom en kandidat från De Gröna är endast dessa partier representerade i kampanjen från vår valkrets.

 

Nästa regering måste se till att återskapa förtroendet på arbetsmarknaden. Den ogenomtänkta ”aktiveringsmodellen” bör slopas och ersättas med genuin hjälp åt arbetslösa att ta sig tillbaka till arbetslivet. Den orättvisa nedskärningen i de offentligt anställdas semesterersättning får under inga omständigheter förlängas och när kollektivavtalsförhandlingarna inleds till hösten bör de skötas mellan arbetsmarknadsparterna, utan hot om tvångslagar av regeringen.

 

Finland går inte framåt genom att förlänga arbetstiden, skuldbelägga arbetslösa och skära i utbildningen. Finlands väg framåt är innovationer, högklassig utbildning samt ett rättvist, organiserat arbetsliv.

 

Viktor Kock, riksdagskandidat SDP

​

15 mars 2019:

​

Trygg ålderdom en del av familjepolitiken

 

Familjepolitik uppfattas ibland som politik endast riktad till barnfamiljer. En viktig del av familjepolitiken är ändå hur vi tar hand om våra äldre. Mantrat om att man skall bo hemma så länge som möjligt slår ofta fel. Det skapar otrygghet både för anhöriga och för de äldre som utmålas som en belastning ifall de vill ha en trygg boendemiljö.

​

För de som vill och kan bo kvar i hemmet är det viktigt att skapa förutsättningar för det genom att utveckla hemvården och ge den nödvändiga resurser. Låga pensioner gör att kostnaderna för att bo hemma blir övermäktiga, speciellt för ensamstående. Här finns det skäl att se över systemet med efterlevandepensioner som i dagsläget fungerar ojämlikt beroende på vilken av makarna som avlider först. En förhöjning av pensioner under 1.400 euro är nödvändig. 100 euro mer i månaden till dessa låga pensioner kan vara skillnaden mellan att ha råd med både mat och mediciner eller att behöva välja endera.

​

Att långtidsvården på institution minskar är en bra utveckling men samtidigt måste det finnas tillräckligt med platser på stöd- och serviceboenden som har mer hemlika förhållanden. Nybyggen borde planeras så att de äldre kan delta i gemensamma aktiviteter med daghem och skolor, på så sätt kunde de olika generationerna ge varandra ljusglimtar i vardagen. I Danmark och Holland har man en intressant lösning med demensbyar som kunde testas även i Finland. Avgifterna för boenden bör också begränsas så att man garanteras minst 160 euro i månaden för personlig användning.

​

Familjepolitikens viktigaste uppgift är att se till att vi genom alla livsskeden kan känna oss trygga. Att se till att barn får jämlika möjligheter till en god start i livet och att de äldre har rätt till ett värdigt åldrande är centralt för att uppnå detta.

Viktor Kock, riksdagskandidat för SDP

​

8 mars 2019:

​

Regeringen avgår – det är en del av valrörelsen

 

Regeringen och deras sote-reform faller på eget grepp. I kohandeln mellan Centern och Samlingspartiet glömdes medborgarnas behov bort. Marknadskrafternas intressen och maktbegäret i landskapen fick företräde. Att regeringen i detta skede avgår har dock inget med ansvarstagande att göra utan är en del av valrörelsen. 

Socialdemokraterna kommer inte att acceptera en marknadsstyrd reform. Man bör nu återgå till att parlamentariskt förbereda en reform utgående från de ursprungliga målsättningarna om en god och jämlik vård. Vårdkedjorna måste fungera bättre. Det ger inte bara ekonomiska besparingar utan även en bättre vård. Ett nationellt patientregister är en del av detta.

De förberedelser som gjorts skall ändå inte kastas bort, det finns bra element. Framförallt bör begränsningarna för kommunerna gällande investeringar och upphandling av vård fortsätta tills en reform är genomförd. Finland har en bra och effektiv vård. Det finns saker som kan förbättras men vi skall inte försöka fixa det som inte är trasigt. Endast en offentligt producerad vård kan garantera tillgången till god vård åt alla medborgare.

Viktor Kock

​

6 mars 2019: 

​

Äntligen!

 

I ÖT (5.3) fanns två insändare som berör familjeledigheterna. Äntligen, det är på tiden att fler män kommer med i diskussionen! Till Anders Norrbacks insändare har jag inte mycket att tillägga, vi har siktet mot samma mål. Jag tror ändå att det krävs ett mellansteg före vi är framme vid en 6+6+6-modell. 

​

Peter Östmans insändare finns det större skäl att kommentera. Han nämner i insändaren mödrarnas önskan om att använda hemvårdsstödet, moderskapsledigheten och småbarnsmammornas önskan om att små barn vårdas hemma. Samtidigt glömmer Östman att nämna att två av tre mammor vill se en reform där en större del av föräldraledigheten kvoteras till pappan. Pappaledigheten betecknas av Östman som en tvångskvotering vilket ger sken av att någon tvingas stanna hemma.

​

I dagsläget tar papporna ut 1,7 procent av den föräldraledighet som kan delas mellan föräldrarna. Det här är inte resultatet av familjens eget val kring köksbordet utan av att de ekonomiska incitamenten i de flesta fall styr valet till mamman. Även om jag tror att vi hade delat tiden hemma med barnen hos oss oberoende underlättades beslutet av att det för oss var ekonomiskt fördelaktigt att jag stannade hemma.

​

Östman borde ta bort de ideologiska skygglapparna och bekanta sig med de olika modellerna för en reform av familjeledigheterna. Då skulle han se att de i de allra flesta fall inte försämrar familjernas situation från dagens läge oberoende hur man väljer. De uppmuntrar däremot pappor att stanna hemma en tid för att knyta band till sina barn. Ifall det enligt Östman är mammornas uppgift att ta hand om barn och hushåll medan pappan skall försörja familjen är det ärligare att säga det än att sprida missuppfattningar om förslagen till nya modeller. Från början grundade sig barnbidraget på denna uppfattning då det var ett lönetillägg för pappor med barn hemma. De flesta har ändå en modernare syn på familjen.

Viktor Kock, riksdagskandidat SDP, trebarnspappa

​

27 februari 2019:

​

Andra stadiets utbildning behöver bli genuint avgiftsfri

​

Arbetsmarknaden är idag mera kunskapskrävande än någonsin och den utvecklingen förväntas fortsätta. För att Finland skall klara sig i den internationella konkurrensen är det viktigt att vi satsar på utbildningen. Grundskolan behöver ha tillräckliga resurser för att tillgodose en jämlik och kvalitativ utbildning med den enskilda eleven i fokus. Detsamma gäller andra stadiets utbildningar.

 

Förutsättningarna för att avlägga en andra stadiets utbildning är tyvärr långt ifrån jämlika i dagens Finland. Kostnaderna för gymnasie- och yrkesutbildning är höga. En gymnasieexamen kostar kring 2 500 euro och kostnaderna för vissa yrkesinriktade examina kan, beroende på bransch och läroinrättning, uppgå till flera tusen euro. Detta skapar ojämlikhet mellan unga, i värsta fall har unga från mindre bemedlade familjer inte möjlighet att ta en examen.

​

Jag vill arbeta för att andra stadiets utbildning blir genuint avgiftsfri en gång för alla. Ett konkret sätt att göra detta är att förlänga den allmänna läroplikten. En förlängd läroplikt ger alla ungdomar förutsättningar att klara sig på arbetsmarknaden eller bli driftiga entreprenörer. En förlängd läroplikt säkerställer också att ingen ungdom faller mellan stolarna efter högstadiet.

 

Samtidigt måste närundervisningen inom yrkesutbildningen också tryggas. Inlärning i arbetslivet kan fungera bra för en del studerande men inte för alla. Det är inte heller rättvist att flytta över ansvaret för att lära sig allmänna ämnen genom självstudier på 16-åringar.

Viktor Kock, riksdagskandidat (SDP)

​

16 februari 2019:

Partivalet centralt för privatiseringen

 

I krönikan ”Du är väl lönsam, lille vän?” (ÖT 2.2) lyfter Kenneth Myntti på ett förtjänstfullt sätt fram problematiken med en privatisering av arbetsförmedlingen i Sverige. Liksom Myntti konstaterar är en bantning av den offentliga sektorn, till förmån för en resultatstyrd finansiering till privata aktörer, symptomatiskt för hur ett marknadsekonomiskt samhälle fungerar.

​

I krönikan spekulerar Myntti i om Finland kommer att ta efter modellen. Ett sådant förslag har den sittande regeringen redan under behandling (rp 35/2018). Förslaget öppnar upp en marknad på 300 miljoner för privata aktörer. Landskapen som i fortsättningen föreslås ha ansvar för tillväxttjänsterna kan enligt förslaget välja aktörer genom upphandling eller genom att godkänna alla aktörer som uppfyller minimikraven. Ett inte speciellt långsökt antagande är att det i många landskap blir det billigaste alternativet som vinner. Psykologtjänster och personlig handledning prioriteras knappast.

​

Den offentliga TE-byråns tjänster har redan under en längre tid körts ned. I stället för att hjälpa arbetssökande har personalen tvingats fokusera allt mer på övervakning. Med färsk erfarenhet av att själv vara arbetslös vet jag att man ofta får känslan av att vara dömd tills motsatsen bevisats som arbetssökande. Den farsartade ”aktiveringsmodellen” har ytterligare förvärrat situationen. Det finns skäl att fråga sig om TE-byrån medvetet har körts ned för att öppna upp för privatiseringen.

​

Mynttis krönika var välkommen och jag ser fram emot en ordentlig granskning av regeringens proposition i media. Däremot håller jag inte med Myntti i påståendet om att det inte spelar någon roll för den offentliga servicen vilket parti som får mest röster. Enligt opinionsmätningarna inför vårens riksdagsval ligger Samlingspartiet och Socialdemokraterna nära varandra. Med Samlingspartiet som största parti fortsätter privatiseringsivern utan tvekan medan Socialdemokraterna betonar den offentliga basservicens viktiga roll i välfärdssamhället. Det är kampen mellan dessa partier som bestämmer i vilken riktning Finland styrs de kommande fyra åren. Mot vinster i välfärden eller mot en utveckling av det inkluderande välfärdssamhället.

Viktor Kock, ordförande FSD, riksdagskandidat

​

6 februari 2019:

​

Naiv marknadsliberalism

 

Anders Norrback menar i en insändare (ÖT 6.2) att jag håller fast vid mitt partis och min egen uppfattning om att allt blir bättre bara det drivs av samhället. Orsaken till påståendet är min övertygelse om att basservicen i välfärdssamhället bäst sköts av det offentliga, vid behov kompletterat av tredje sektorn och privata aktörer. Jag är exempelvis emot nedrustningen av den offentliga vården som sker till förmån för privata vinstintressen.

​

Norrback tar i insändaren upp arbetsplatshälsovården som ett exempel på lyckad privatisering och frågar sig om även den borde socialiseras. Arbetsplatshälsovården är ett utmärkt exempel på hur ojämlik vård en modell med marknadsekonomisk styrning leder till. Arbetsgivarna kan välja omfattningen av vård. De dyraste alternativen är ofta bra medan de förmånligaste inte är det. Det är heller ingen hemlighet att de stora bolagen inom arbetsplatshälsovården till stor del ägs av utländska riskkapitalbolag som inte betalar speciellt mycket skatt i Finland. Då de offentliga strukturerna har rivits ner är en återgång till en offentlig arbetsplatshälsovård i princip omöjlig.

​

Jag uppskattar att Anders Norrback rakryggat försvarar sitt partis linje och inte ändrar sig enligt folkopinionen. Samtidigt vill jag rekommendera Fredrik Soncks utmärkta kolumn ”Du naiva marknadsliberal, sluta göra dig illusioner om hur vårdkapitalismen fungerar!” (Hbl 5.2) som kvällsläsning åt Norrback.

”I den privatiserade välfärdens värld är en förlustbringande men etisk verksamhet ohållbar i längden, medan en vinstbringande och oetisk verksamhet är hållbar” (Fredrik Sonck Hbl 5.2)

Viktor Kock, ordförande Finlands svenska socialdemokrater

​

1 februari 2019:

Diskussionen om privat eller offentlig vård grundläggande

 

I en insändare (ÖT 1.2) menar riksdagskandidat Anders Norrback (SFP) att diskussionen om privata eller offentliga aktörer inte löser problemen inom vården. Norrback har rätt i att själva diskussionen inte löser några problem, däremot har det väldigt stor betydelse för beslutsfattarnas möjlighet att rätta till oegentligheter om vården sköts privat eller offentligt.

​

”Privata vårdbolag drivs av vinstintresse. Inom vården kan man öka vinster främst genom att minska bemanningen eller försämra de anställdas villkor. I slutändan är det vårdkvaliteten som lider”. Citatet är mitt eget från Arbetarbladet 29.1. Norrback menar att jag i det hävdar att privat vård aldrig kan vara kvalitativ på grund av vinstintresset. Tvärtemot är jag väl medveten om att man redan idag kan köpa sig en vårdkvalitet som långt överskrider den offentliga vårdens minimirekommendationer ifall man har råd. Med fast pris för en vårdplats är det däremot främst genom att minska personaldimensioneringen som bolagen kan maximera vinsten, vilket aktiebolagens styrelse förutsätts göra enligt lag. Tredje sektorn liksom små, lokala aktörer är sedan en helt annan sak då de inte har samma krav på vinstmaximering.

​

Jag hävdar fortfarande att det offentliga bäst sköter basservicen åt medborgarna, vid behov kompletterad av tredje sektorn och privata aktörer. De skattemedel vi gemensamt samlat in skall gå till denna service, inte till skatteparadis.

​

Liksom Norrback lyfter fram tror jag inte att en heltäckande upphandling eller övervakning kan uppnås. Behoven inom vården är individuella och det som inte finns inskrivet i ett upphandlingskontrakt omfattas heller inte av en upphandling. Det här leder till oskäliga kostnader för småsaker, något som Norrback säkert har erfarenhet av från andra, mindre omfattande upphandlingar.

Viktor Kock, ordförande, Finlands svenska socialdemokrater

​

27 januari 2019:

​

Rätt och fel av Sipilä

 

Statsminister Juha Sipilä hävdar i statsministerns frågetimme på Radio Suomi att regeringen inte gjort nedskärningar i kommunernas finansiering. Sipiläs uttalande är uppseendeväckande med tanke på finansministeriets beräkningar som visar att kiky-avtalet under 2017 hade en negativ effekt i storleken 90 miljoner på kommunernas ekonomi. Under 2018 beräknas den negativa effekten vara större.

​

Sipilä har däremot rätt i att problemen på Esperi Care inte främst beror på nedskärningarna. Det beror på att en upphandling av vård aldrig kan göras tillräckligt heltäckande. Privata vårdbolag drivs av vinstintresse. Inom vården kan man öka vinster främst genom att minska bemanningen eller försämra de anställdas villkor. I slutändan är det vårdkvaliteten som lider.

​

Fallet i Kristinestad visar tvärtemot vad Sipilä hävdar att det är svårt för Valvira att hinna med tillsynen. När ett bolag av Esperi Cares storlek inte bryr sig om att upprätthålla en god vård visar det också att marknadskrafterna inte har den förmåga till självreglering som regeringen framhävt i sin privatiseringsiver.

​

Förhoppningsvis öppnar fallet i Kristinestad ögonen för politiker som vill privatisera social- och hälsovården på såväl kommunal som nationell nivå. Det finns även brister i den offentliga vården men den kan vi själva åtgärda med våra beslut.

Viktor Kock, ordförande FSD

​

21 januari 2019:

​

Nationell koordinering
kring datasystem behövs

 

I november lanserade Helsingfors universitets centralsjukhus (HUS) sitt nya patientdatasystem Apotti. Kostnadsberäkningen för systemet är nästan 400 miljoner euro. Vasa sjukvårdsdistrikt anskaffar för sin del ett patientdatasystem med en kostnadsberäkning på 110 miljoner euro. Summorna som finländska myndigheter idag lägger på datasystem är hiskeliga. Enligt beräkningar som socialdemokraternas ordförande Antti Rinne lät göra 2015 är de kring 2 miljarder per år.

 

Nya datasystem behövs men när sjukvårdsdistrikten nu skaffar olika system fortsätter problemen med system som inte kommunicerar med varandra. Hur fungerar exempelvis Vasa sjukvårdsdistrikts nya system ihop med Mellersta Österbottens?

 

Antti Rinne ville efter utredningen 2015 införa en nationell koordinering gällande anskaffning och underhåll av myndigheternas datasystem. Det finns absolut skäl att ta upp denna diskussion igen. Fungerande datasystem är viktiga redskap men de kan aldrig ersätta händer i vården. Som jämförelse kostade Estlands nationellt omfattande patientdatasystem 15 miljoner euro.

 

Viktor Kock, ordförande, Finlands svenska socialdemokrater

​

9 januari 2019:

​

Grunden för välfärdssamhället i vågskålen

 

Under de närmaste veckorna avgörs det huruvida regeringen hinner genomföra den planerade vård- och landskapsreformen eller inte. Trots den massiva kritik som riktats mot reformen från experthåll fortsätter regeringen att hasta fram den före vårens riksdagsval. Bristerna är många och vissa av dem är i princip omöjliga att rätta till i efterhand. Privatiseringen av hälsovården, som man maskerar med löften om valfrihet, är en av dem.

​

Vårdreformen har fått mest uppmärksamhet men samtidigt är även ett nytt lagförslag för tillväxt- och näringstjänster på utlåtanderunda. Även den öppnar upp för en omfattande privatisering. Landskapen föreslås själva till stor del få bestämma omfattningen av den service som ges till de arbetssökande och tjänsterna upphandlas av landskapen. Någon öronmärkt finansiering finns inte, vilket i kombination med landskapens strama finansiering riskerar få förödande konsekvenser.

​

Det senaste beviset på regeringens privatiseringsiver är förslaget om att tillåta icke-brådskande operationer vid sjukhus eller vårdcentraler som saknar öppen samjour dygnet runt. Kravet är att man kan garantera att patienten får vård vid problemsituationer. Det betyder i praktiken att privata vårdbolag kunde erbjuda kirurgtjänster utan de extra kostnader jourverksamheten innebär. Den kostnaden skulle överföras på de offentliga centralsjukhusen.  

​

Grunden för vårt relativt jämlika välfärdssamhälle är att den offentliga sektorn sköter medborgarnas basservice. Att förlita sig på att de fria marknadskrafternas självreglering klarar av att ge medborgarna en jämlik service är att ha en stark övertro på dem. Förhoppningsvis stupar regeringens försök på mållinjen samtidigt som vi efter vårens riksdagsval får en regering som vill utveckla, inte avveckla, välfärdssamhället.

 

Viktor Kock, ordförande FSD

​

21 december 2018:

​

Stegvis vill vi höja livskvaliteten

 

Första maj gav Antti Rinne ett löfte om att SDP i nästa regering kommer att göra allt vi kan för att höja de lägsta pensionerna med 100 euro i månaden. Föga förvånande kritiserades löftet som ansvarslöst av den sittande regeringen med argumentet att kostnaden är för hög. Den omvända Robin Hood-politik som regeringen anammat har ändå varit betydligt dyrare. Rent ekonomiskt har skattelättnaderna riktade till höginkomsttagare varit större än kostnaderna för Rinnes löfte men framförallt ur ett mänskligt perspektiv är kostnaden för den kalla regeringspolitiken hög. Därför har SDP under hösten utarbetat ett åtgärdsprogram för en mänskligare politik för de äldre.

 

SDP vill förutom att höja pensionerna som är lägre än 1400 euro med 100 euro under nästa regeringsperiod även vidta andra åtgärder för att förbättra situationen för våra äldre. För personer med låga inkomster är klientavgifter en stor utgift. Vi vill därför införa avgiftsfria hvc-besök och justera andra klientavgifter till en skäligare nivå.

 

I dagsläget finns inte någon egentlig reglering av avgifterna för de som bor på stöd- eller serviceboende. Inom långtidsvården på institution begränsas avgiften till 85 procent av inkomsten, dock så att minst 107 euro blir kvar för personlig användning. SDP vill ha enhetliga regler där procenten kunde vara oförändrad för ensamboende och där 160 euro skulle garanteras för personlig användning.

 

Åtgärdsprogrammet innehåller också ett förslag om att pensioner som införtjänats efter 63 års ålder inte skulle minska på folkpensionen. De 56 500 personer som idag har en pension som understiger garantipensionen borde även lyftas upp till den.

 

Det finns många pensionärer som har goda inkomster idag, tyvärr finns det också många som får kämpa för att klara vardagen. Tillsammans kan vi ändra riktningen mot en mänskligare politik.

Viktor Kock

​

5 december 2018:

​

Fem myror är fler än fyra elefanter

 

När centerns partifullmäktige samlades för en dryg vecka sedan passade partiordförande Juha Sipilä på att lova 1.000 nya lärare till yrkesutbildningen ifall centern får som de vill. I rollen som statsminister har Sipilä under denna mandatperiod genomfört nedskärningar i yrkesutbildningens finansiering som lett till 1.600 färre lärare inom yrkesutbildningen. Fem myror är fortfarande fler än fyra elefanter utlovade i en valkampanj.

​

Samtidigt som finansieringen för yrkesutbildningen minskats har antalet studerande och antalet examina ökat. Denna kombination har tvingat yrkesutbildarna att minska på närundervisningen. För en del studerande passar självstudier bra men långt ifrån alla 16-åringar har den självdisciplin som självstudier kräver.

 

Yrkesutbildningen i Finland håller väldigt hög klass. I Österbotten kan vi stoltsera med landets två bästa yrkesutbildare, vilket även syns i arbetslivet. För att klara av de utmaningar den nya läroplanen med individuella lärostigar, inlärning i arbetslivet och kontinuerlig antagning av studerande för med sig krävs satsningar på yrkesutbildningen. Utan tillräckliga resurser för individuell handledning riskerar vi vår högklassiga yrkesutbildning. Vi måste trygga att yrkesutbildarna även i framtiden kan erbjuda våra företag kompetenta medarbetare och att de som tagit en yrkesexamen skall få den yrkesstolthet som en bra yrkesutbildning ger.

 

Samtidigt måste vi i Österbotten utveckla samarbetet över språkgränserna inom yrkesutbildningen. Den tvåspråkiga närvårdarutbildning som YA och Sedu planerar i Närpes och Kurikka är ett steg i rätt riktning. Arbetslivet är tvåspråkigt, vi måste förbereda de studerande på det.

​

Socialdemokraterna satsar i sin skuggbudget för 2019 ungefär 190 miljoner på yrkesutbildningen. Det är en del av den kunskapsstig som SDP har lanserat för att ta Finland in i 2030-talet som en framgångsrik, global aktör. Endast genom utbildning, forskning och innovationer kan vi möta framtidens utmaningar.

Viktor Kock

​

24 november 2018:

​

Arbetsplatsen är inget slagfält

 

Anders Adlercreutz efterlyser i en insändare (HBL 19.11) mera lokala avtal på arbetsmarknaden, speciellt för oorganiserade företag. I samma insändare konstaterar Adlercreutz att arbetsmarknadsfrågor aldrig varit lätta att tampas med i vårt Finland.

​

Precis som Adlercreutz konstaterar styrs arbetsmarknaden i Finland främst genom branschvisa kollektivavtal, inte genom lagstiftning. En allt större del av kollektivavtalen har under de senaste åren öppnats för lokalt avtalande. För att lokalt avtalande skall fungera krävs det två någorlunda jämlika parter under förhandlingarna. I organiserade företag finns det utbildade förtroendemän med ett utvidgat anställningsskydd som kan förhandla med arbetsgivaren utan att vara orolig över den egna anställningen.

 

För att undvika social dumpning och osund konkurrens fungerar vissa avtal som allmänbindande, de blir lag inom givet avtalsområde. Systemet skiljer sig på så sätt från Sveriges system där kollektivavtalen har en mer civilrättslig karaktär och arbetsrätten är dispositiv – avtalen tar över lag. Det är arbetsmarknadsparterna som övervakar att avtalen efterlevs i Sverige och de har rätt att väcka talan; denna rätt saknas i Finland. I Sverige har det inte heller varit ovanligt att oorganiserade företag har satts i blockad med stöd av en tyst överenskommelse mellan de organiserade arbetsmarknadsparterna. Vilket system som är mer flexibelt går naturligtvis att diskutera, det svenska systemet är ändå obestridligt bättre på självreglering. Personligen skulle jag gärna se Sveriges system även i Finland, men att plocka ut enskilda delar av det utan att se på helheten fungerar inte.

​

Arbetsmarknadsfrågor är komplicerade. Det är ändå missvisande att påstå att de är exceptionellt svåra att tampas med. Exempelvis den största reformen under 2010-talet, pensionsreformen, har gjorts på arbetsmarknaden. Tyvärr har regeringen Sipilä drivit situationen på arbetsmarknaden till sin spets genom att kräva ensidiga eftergifter av arbetstagarsidan, vilket har förbrukat det viktiga förtroendet mellan parterna.

​

Arbetsplatsen är inget slagfält på vilket bara den ene kan vinna. Den är inget slagfält alls. Tack vare fackföreningarna och allmänbindande kollektivavtal har vi balanserat styrkeförhållandena på arbetsmarknaden och Finland har relativt goda arbetsvillkor. Tillsammans kan arbetsmarknadsparterna därför fokusera på att förbättra arbetslivet.

 

Jag hoppas kommande förhandlingar fokuserar på välmående i arbetslivet och livslångt lärande eftersom de är nyckelfrågor när det gäller att höja sysselsättningsgraden. En förkortad arbetstid bör också ingå i de gemensamma visionerna. Det är inte hållbart att öka den materiella välfärden – fokus bör ligga på att förbättra livskvaliteten. Nästa regering måste låta arbetsmarknadsparterna sköta arbetsmarknadsfrågorna och återvinna deras förtroende. Det är en grundpelare i den nordiska välfärdsmodellen.

Viktor Kock

​

20 november 2018:

​

Viktig pudel av Berner

 

Enligt läckta uppgifter kommer hela riksväg 8 mellan Uleåborg och Björneborg att ingå i förslaget till stomvägsnät som presenteras inom kort.

 

Det är en viktig pudel som minister Berner gjort ifall uppgifterna stämmer. Österbottens starka exportindustri behöver en fungerande infrastruktur. Tillsammans med de satsningar som görs i Åbo hamn och i Kvarkentrafiken förbättrar detta hela kustens konkurrenskraft.

 

Förhoppningsvis leder statusen som stomväg till faktiska förbättringar. Ur säkerhetsperspektiv behövs ett flertal åtgärder, bland annat fler omkörningsfiler och ett bättre underhåll. Målsättningen för alla stomvägar borde vara att de görs trefiliga med mitträcken.

 

I Sverige har man länge haft en nollvision gällande dödsolyckor på vägarna. Kunskapen om hur man gör säkrare vägar finns bara det reserveras resurser för denna viktiga fråga.

Viktor Kock

​

13 november 2018:

​

SDP:s skuggbudget fokuserar
på trygghet och framtidshopp

 

Idag presenterades SDP:s skuggbudget för 2019 som är den första budget som tar oss in i 2020-talet med en tro på välfärdssamhället. SDP vill med sin budget utveckla välfärdssamhället, inte avveckla det.

 

Grunden i SDP:s skuggbudget är fem reformer och fem investeringar. De stärker grunden för ekologisk och social hållbar tillväxt, människors delaktighet och samhällets sammanhållning. De skapar grunden för en hållbar ökning av sysselsättningsgraden och tryggar de offentliga finanserna på lång sikt.

 

Tre av reformerna (förlängd läroplikt, familjeledighetsreformen och reformen av småbarnspedagogiken) riktar sig direkt till barnfamiljer. Personligen är jag speciellt nöjd över familjeledighetsreformen. Den är flexibel men styr ändå till en jämlikare fördelning av familjeledigheterna. SDP:s modell torde i grunden kunna accepteras av de flesta andra partier och kan därför genomföras i snabb takt.

 

Ett förenklat socialskydd och en skattereform som stöder sysselsättning och hållbar utveckling är de två andra reformer som SDP presenterar. Då en allt större andel av inkomsterna är kapitalinkomster måste vårt skattesystem anpassas till nutiden.

 

Den viktigaste framtidsinvesteringen är att hejda klimatförändringen. Till det behövs gemensamma insatser och att alla beslutsfattare är delaktiga. Det är beklagligt att det inom regeringen finns politiker som vill höja ett obefintligt understöd för partiet genom att ifrågasätta den seriösa klimatforskningen.  

 

I SDP:s skuggbudget betonas också investeringar i forskning och utbildning, infrastruktur samt en aktiv sysselsättningspolitik. Med en bred och tät skattebas kan välfärdssamhället utvecklas. Skatteintäkterna skall sökas där de gör minst skada för ekonomisk verksamhet och skatter skall betalas enligt betalningsförmåga. Den lågt beskattade finanssektorn har möjlighet att bidra mer för det allmänna och avancerad skatteplanering samt skattesmitning bör bekämpas.

 

SDP:s alternativ är ansvarsfullt och rättvist. Det skär inte från låginkomsttagare. Det är rätt dimensionerat med tanke på konjunkturen: skuldsättningen är mindre än i regeringens budgetalternativ. Det stärker förutsättningarna för ekologisk och social hållbar tillväxt.   

Viktor Kock

​

3 november 2018:

​

Bästa kongressdelegater,
kära kamrater!

 

Det är en stor ära för mig att i rollen som ordförande för Finlands äldsta politiska organisation få önska er välkomna till FSD:s 105:e kongress. Speciellt vill jag önska Socialdemokraternas ordförande, Finlands nästa statsminister, Antti Rinne, välkommen till vår kongress…. Antti får ändå ursäkta, det finns en person i salen som är ännu viktigare för kongressen och alla FSD:are. Hjärtligt välkommen till din 55:e kongress, Lennart Svensson!

​

I vanlig ordning har det inkommit många viktiga motioner till årets kongress. De berör allt från behovet av investeringar i forskning och utbildning till ett klart avståndstagande till högerpopulistiska partier och visar att vi har en aktiv medlemskår. Gemensamt för alla motionerna är att de sätter medborgarnas vardag och det okränkbara människovärdet i fokus – inte kapitalet (även om en av dem vill utnyttja kapitalet för att tjäna detta syfte). De följer alltså den demokratiska socialismens principer och är därför lätta att föra vidare till partiledningen. Jag ser fram emot en livlig diskussion om motionerna samt i den allmänpolitiska debatten.

​

Förberedelserna inför vårens riksdagsval är redan i full gång men helgens kongress kan ändå ses som startskottet för FSD:s kampanj då vi fastställer de första kandidaturerna. Jag vet att vi har motiverade kandidater som är beredda att kämpa för att SDP efter vårens val står som klart största parti och därmed även regeringsbildare. Att bli statsministerparti är ändå inget självändamål, det är vad vi gör i den positionen som är viktigt.

​

Regeringen Sipilä anklagas ofta för att ha misslyckats. Även om jag inte är överens med den politik som regeringen för kan jag inte riktigt hålla med. De har lyckats väldigt bra med att driva sin högerideologiska övertro på marknadskrafternas och kapitalets förmåga till självreglering. De har bland annat avreglerat taximarknaden, drivit på en omfattande privatisering av hälsovården, riktat skattelättnader till höginkomsttagare och gjort stora nedskärningar i utbildningen med motiveringen att utbildningsproducenterna skall ordna finansiering genom försäljning och donationer av privata aktörer.

 

Samtidigt har man beskyllt arbetslösa för arbetslösheten, sjuka för deras sjukdomar, åldringar för ålderdomen och ungdomar för att de utbildar sig eller skaffar familj. Det här har man gjort genom att rikta nedskärningarna till dessa grupper. Man har även lyckats förstöra det viktiga förtroendet på arbetsmarknaden genom att frångå principen om att arbetsmarknadsparterna involveras i lagstiftning som gäller arbetsmarknaden och genom att bryta sina löften till arbetstagarorganisationerna.

Regeringen har alltså lyckats föra en högerideologisk politik, luddigt motiverat med större frihet åt medborgarna.

​

Nästa regering har många utmaningar, den främsta är att återvinna medborgarnas förtroende. Här vill jag hävda att vårt parti går i bräschen genom att tydligt signalera vad vi vill genomföra i kommande regering. Vi har bland annat modeller för hur socialskyddet kan förenklas och för en reform av familjeledigheterna. Det nya inkomstregistret möjliggör ett socialskydd som anpassas i realtid beroende på hur inkomsterna ser ut. Det här underlättar situationen för personer med oregelbundna inkomster. Reformen av familjeledigheterna ger båda föräldrarna möjlighet att skapa band med sina barn i en tidig ålder och flexibiliteten i modellen gör att den kan underlätta familjernas vardag fram tills barnen är 10 år. Den är också ett steg mot ett mera jämställt samhälle.

 

En förlängning av läroplikten, avgiftsfri småbarnspedagogik och satsningar i forskning ingår också i SDP:s målsättningar. En speciellt viktig fråga för oss österbottningar är VCS där det finns en stor enighet inom partiet att det enda sättet att trygga de språkliga rättigheterna är att ge VCS status som fulljour-sjukhus.

​

Vårt budskap är tydlig, vi vill utveckla såväl välfärds- som avtalssamhället, inte avveckla dem. Vi är partiet med visioner för framtiden och vi har beredskap att genomföra nödvändiga reformer. Tillsammans kan vi se till att SDP blir största parti i vårens riksdagsval. Jag vill därför fråga er, är ni redo? Härmed förklarar jag Finlands svenska socialdemokraters 105:e kongress öppnad!

Viktor Kock

​

18 oktober 2018:

​

Vi kommer inte att
ge upp kampen

 

Riksdagens social- och hälsovårdsutskott röstade idag om att ge Vasa centralsjukhus omfattande jour. Centerns, samlingspartiets och de blå riksdagsledamöterna i utskottet röstade ner oppositionens förslag om att även VCS skulle ha omfattande jour. Vi kommer inte att ge upp kampen om omfattande jour i Vasa. Rätten till vård på svenska, vårdkvaliteten på VCS och de långa avstånden talar alla för att Vasa borde ha omfattande jour.

​

Ifall centerns Pekka Puska skulle ha röstat i enlighet med den faktakunskap han besitter skulle resultatet i omröstningen blivit 8–8 och ordförande,  socialdemokraternas Krista Kiurus röst hade avgjort. Socialdemokraterna har konsekvent arbetat för Vasa centralsjukhus såväl lokalt som nationellt. Därför torde det inte vara någon överraskning att ordförande Kiuru röstade för fulljour till Vasa.

 

Med väljarnas förtroende korrigeras detta efter riksdagsvalet liksom eventuella försämringar i anställningsskyddet. Båda dessa frågor handlar om trygghet för medborgarna. SDP:s partiordförande Antti Rinne konstaterade även under riksdagsgruppens möte i Vasa i augusti att SDP har jobbat för omfattande jour i Vasa och kommer att fortsätta tills det är faktum.

Viktor Kock

​

17 oktober 2018:

​

Återuppta förhandlingarna!

​

Det är beklagligt att regeringen vill fortsätta att ensidigt försämra löntagarnas arbetsvillkor. Regeringen fick tidigare idag Riksdagens förtroende med rösterna 101–73 i samband med det planerade förslaget om försämrat uppsägningsskydd.

 

Det meddelande som utmynnade i förtroendeomröstning var ännu ett exempel på hur man från regeringens sida utnyttjar den prekära parlamentariska situation man befinner sig i. Man sökte riksdagens förtroende för ett förslag som ännu inte finns. Regeringen borde ta sitt förnuft till fånga och återgå till förhandlingar med arbetsmarknadsorganisationerna.

 

Jag förstår att fackförbunden känner sig besvikna. Kiky-avtalet var ett svårt avtal som trots allt godkändes. När regeringen nu fortsätter med sina försämringar för löntagarna förstår jag den frustration som finns inom fackförbunden.

 

Dagens omröstning är samtidigt ett bevis för vilka partier som anser det vara skäligt att ensidigt försämra anställningsskyddet och löntagarnas ställning. Det främjar absolut inte arbetstagarnas redan sargade förtroende för politiken att vissa oppositionspartier valde att ställa sig bakom regeringen eller lägga ner sina röster. Genom att driva genom dylika förslag strax före nästa val stjäl man tid av nästa regering från nödvändiga reformer. Nu hamnar de först att rätta till denna regerings misstag.

Viktor Kock

​

11 oktober 2018:

​

Peter Östman missar poängen

 

Peter Östman fortsätter i sin insändare (11.10) att jämföra medlemskap i fackföreningar med kyrkligt/frikyrkligt medlemskap. Östman lyfter ensidigt fram de avdragbara medlemsavgifterna i fackförbunden som en orättvisa utan att se närmare på skillnader i verksamhet eller eventuella fördelar som andra organisationer åtnjuter. På detta sätt vill han, medvetet eller omedvetet, provocera fram en motsättning mellan kyrkan och fackförbunden som inte finns. En sådan destruktiv debatt kommer jag inte att gå med i men denna poäng tycks Östman helt missa när han fortsätter att göra anspråk på rollen som språkrör för kyrkan i sin argumentation.

 

Östman har helt rätt i att fackförbunden och även arbetsgivarförbunden har en särställning i Finland. Arbetsmarknadsorganisationerna sköter nämligen en stor del av lagstiftarens uppgifter då de förhandlar och avtalar om arbetsmarknadens villkor istället för att de regleras genom lagstiftning. Det här ger den stabila arbetsmarknad som är grunden till den nordiska välfärdsmodellen. Att marknadsliberala högerpolitiker ifrågasätter detta är varken nytänkande eller liberalt även om de själv vill framhäva det.

 

Gällande dividendinkomster och beskattningen av dessa är jag positivt överraskad över att kristdemokraterna nu verkar anamma åtminstone delar av SDP:s skattepolitiska program. I det ingår nämligen ett förslag om att de institutionella investerarna skall påföras en källskatt eftersom deras dividendinkomster i dagsläget till stor del är skattebefriade. Att Östman här väljer att lyfta fram fackförbunden visar ändå att det knappast handlar om att KD vill skärpa beskattningen för de institutionella investerarna utan är en del av deras aversion gentemot fackförbunden. Det stora skattebortfallet står de utländska investerarna för då de äger hälften av aktierna på Helsingforsbörsen och en stor del av dem är institutionella investerare.

 

I ett sista försök att klämma åt fackföreningsrörelsen påstår Östman att fackförbunden betalar endast 5,5 procent av arbetslöshetsunderstödet. Det stämmer inte, fackföreningarna betalar ingenting, det gör arbetslöshetskassorna. Bakgrundsfakta och transparens är liksom Östman påpekar alltid på sin plats. Transparensen innefattar även att man medger sitt syfte, i kristdemokraternas fall att försvaga fackföreningsrörelsen. Min åsikt är fortfarande att Östman borde be om ursäkt för att han försöker dra in kyrkan i en politisk kamp som de inte bett om att bli delaktiga i.

Viktor Kock

​

8 oktober 2018:

​

Östman och KD är
skyldiga kyrkan en ursäkt

 

På fredagskvällen kunde man i media läsa ett pressmeddelande av Peter Östman där han jämförde fackförbundens medlemsavgifter med kyrkans. Det är med bestörtning jag läser hur KD försöker dra in kyrkan i en politisk kamp riktad mot arbetarrörelsen

 

Under det gångna året har det ordnats många försoningsgudstjänster runt om i Finland med anledning av händelserna 1918 där kyrkan aktivt tog ställning mot arbetarrörelsen. Försoningsgudstjänsterna har fungerat läkande på de djupa sår som då uppstod. Jag deltog själv i den försoningsgudstjänst som ordnades i Pedersöre kyrka. Efter gudstjänsten hade representanter från ”röda” och ”vita” sidan en gemensam kransnedläggning för de som fick sätta livet till under inbördeskriget 1918. All heder åt kyrkan som tog initiativ till försoningsgudstjänsterna.

 

Att KD, genom Peter Östman, på detta sätt tar kyrkan som gisslan i deras politiska motstånd mot en organiserad arbetsmarknad är ytterst beklagligt och saknar så vitt jag vet förankring i statskyrkan. Det skulle vara lätt att bemöta Östmans argumentation vilket han som riksdagsledamot även borde vara väl medveten om. Det finns ändå ingen vinnare i en diskussion där man jämför kyrkans och fackförbundens ställning, eller understöd i samhället.

 

Peter Östman är skyldig kyrkan en ursäkt för att han försöker använda den som spelbricka i ett politiskt spel och skapa motsättningar som inte längre borde finnas.

Viktor Kock

​

17 september 2018:

​

SDP använder såväl karta
som kompass flitigt

​

Henrik Othman analyserar i sin ledare i Vbl, ÖT (13.9) socialdemokratin i Europa och spekulerar kring uteblivna framgångar för partiet. Othman har såtillvida rätt att de senaste årens val inte har varit speciellt framgångsrika för socialdemokratin runt om i Europa. Däremot missar Othman rejält i sin analys när han menar att den socialdemokratiska saknar både karta och kompass, speciellt gällande SDP i Finland.

Jag ställer mig frågan ifall SDP:s höga profil den senaste tiden verkligen passerat så obemärkt förbi?

SDP har lanserat ett omfattande framtidsprojekt, Finland-2030, med målsättningen att bygga ett starkt, säkert och välmående Finland. Framtidsprojektet fungerar som karta för vår politik. Flera stora reformer i anslutning till projektet är redan lanserade, exempelvis allmäntrygghetsmodellen och familjepaketet.

                    

Allmäntrygghetsmodellen moderniserar vårt socialskydd, bryter ner byråkratiska hinder och skapare enklare strukturer. Stödet består av tre olika nivåer och stödets storlek justeras utgående ifrån inkomsternas storlek på ett smidigt sätt. Det ersätter komplicerade ansökningsprocesser som idag alltför ofta leder till ett onödigt papperskrig för medborgarna och dessutom leder till att man kan tvingas gå månader utan någon inkomst alls

                    

Det omfattande familjepaketet innehåller bland annat avgiftsfri småbarnspedagogik för 5-åringar, en förlängning av läroplikten för att motverka ungas marginalisering samt en reform av familjeledigheterna. SDP:s modell för familjeledigheterna är flexibel och förbättrar dessutom möjligheterna för pappor att stanna hemma med sina barn.

 

För att i den förändrande ekonomin kunna finansiera välfärden har SDP även lanserat ett skattepolitiskt program som harmoniserar beskattningen av förvärvs- och kapitalinkomster. På samma gång vill vi täppa de luckor i lagstiftningen som möjliggör avancerad skatteplanering i dagsläget. Skattesmitningens omfattning är enorm, vissa uppskattar att den motsvarar hälso- och sjukvårdskostnaderna i Europa. Med enad front i Europa jobbar socialdemokratin på att förhindra denna skattesmitning.

 

Samtidigt som vi inom SDP presenterar reformer för att möta dagens behov håller vi en stadig riktning med hjälp av vår kompass. Den visar att välfärdssamhällets basservice såsom vård, skolor och infrastruktur sköts bäst i offentlig regi. Den visar också att trygghet är grunden för vår välfärd och därför ser vi med oro på den nuvarande regeringens återkommande angrepp på bastryggheten i Finland.

 

Min bedömning är att både kartan och kompassen är i flitig användning inom socialdemokratin i Finland och jag ser med tillförsikt mot vårens riksdagsval där jag hoppas kunna få vara med och driva reformer som förbättrar människors liv och vardag.

Viktor Kock

​

​

31 augusti 2018:

​

Skomakare, bliv vid din läst!

​

Regeringens budgetförslag innehöll inga stora överraskningar. Genom några kosmetiska åtgärder försökte regeringen visserligen blidka vissa av de grupper man gått hårt åt under regeringsperioden men det kompenserar inte på när de nedskärningar som tidigare drabbat dem. Samtidigt föreslår regeringen ytterligare skattesänkningar till kapitalet genom införande av investeringssparkonton. Antti Lindtman konstaterade efter budgetförslaget att regeringen alltid anser det är läge för nya skattelättnader för rika medan det aldrig är läge att satsa på grundtrygghet och utbildning.

 

De intressantaste och mest problematiska delarna av budgetförslaget lyftes naturligt inte fram över huvud taget av regeringen. Den hårt kritiserade aktiveringsmodellen är enligt budgetförslaget inte ämnad att aktivera. Nedskärningarna som drabbar arbetslösa som inte uppfyller kraven finns i budgeten som minskade kostnader för grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd.

 

Eftersom regeringen i samband med budgetförslaget inte alls nämnde de planerade försämringarna i anställningsskyddet för anställda i företag med under 20 anställda betyder det att man går vidare med planerna. Försämringen har motiverats med att den förväntas höja sysselsättningsgraden och att den efterlysts av företagare för att underlätta deras tillväxt. Den sannolika effekten är att omsättningen av anställda öka då såväl uppsägningar som nyanställningar blir fler. Någon effekt på sysselsättningsgraden skulle det försämrade anställningsskyddet knappast ha.

 

Vem är det då som efterlyser försämringarna i anställningsskyddet? Visst, jag har pratat med fler företagare som anser att anställningsskyddet är för starkt i Finland. Oftast grundar sig ändå åsikten på okunskap om på vilka grunder man kan säga upp personal. De allra flesta företagare som jag pratat med ser ändå inte anställningsskyddet som ett problem. Däremot ser man problem med att det finns trösklar man måste över vid ett visst antal anställda, försämringen i anställningsskyddet på företag med under 20 anställda skulle skapa ytterligare en sådan. Hur är det då med de anställda? Väldigt få av dem vill att deras anställningsskydd försämras. De anställdas åsikt vill regeringen ändå inte höra utan går enligt talesättet ”Skomakare, bliv vid din läst”, löntagare skall inte uttala sig om annat än sitt arbetsområde. Inspirerade av maktstrukturerna i antikens Grekland vill man alltså se till att sätta munkavle på anställda i mindre företag. Vem vågar i framtiden ifrågasätta arbetsgivaren och lyfta fram brister i exempelvis arbetsskyddet ifall det kan leda till uppsägning och en 90 dagars karens i arbetslöshetsskyddet?

 

Huruvida regeringen inte kunnat förutspå eller inte bryr sig i reaktionerna från arbetstagarorganisationerna må vara osagt, oberoende vilket är det illa. Möjligen har regeringen förblindats av mantrat att solidariteten är död inom arbetarrörelsen. Som en följd av regeringens planer på att ytterligare försämra anställningsskyddet har sex förbund i dagsläget meddelat att de förbereder organisationsmässiga åtgärder. Besluten om organisationsmässiga åtgärder från Industrifacket, Tehy, JHL, OAJ, Pro och Talentia kommer sannolikt att följas upp av fler förbund inkommande veckor. Då exempelvis lärare och sjuksköterskor sällan jobbar i företag med mindre än 20 anställda är det inte endast en fråga om att driva sina egna medlemmars intressen från förbunden. Det är ett klart budskap till regeringen att löntagarna inte kommer att bli vid sin läst och att solidariteten inom arbetarrörelsen i högsta grad är levande.

Viktor Kock

​

 

29 augusti 2018:

​

Visionslöst budgetförslag

​

Efter en regeringsperiod präglad av nedskärningar som speciellt drabbat låginkomsttagare hade jag väntat mer valfläsk från regeringen i deras sista budgetförslag. Det begränsades ändå till kosmetiska förändringar som inte på när kompenserar de tidigare åren.

 

Även om en höjning av inkomstskattens grundavdrag välkomnas är det en märklig politik att i nuvarande, gynnsamma ekonomiska läge sänka den totala skattegraden. Att reaktionerna varit relativt lama är talande för det visionslösa budgetförslaget. De förödande nedskärningarna i utbildningen rättas inte till och den nödvändiga reformen av föräldraledigheterna ges som väntat inga resurser. Resurserna som riktas till forskning samt skyddet av Östersjön är bra element i det annars intetsägande budgetförslaget.

Viktor Kock

​

 

26 augusti 2018:

​

Splittrande fusionsdiskussion

​

Diskussionen om en eventuell fusion mellan Vasa och Korsholm ÄR infekterad. Onsdagens radiodebatt (Radio Vega 22.8) mellan Vasas stadsfullmäktigeordförande, riksdagsman Joakim Strand och språkrättsaktivisten Ida Asplund var inget undantag. Såväl förespråkare som motståndare av en fusion målar upp en väldigt dyster bild av framtiden ifall de inte får som de vill. Personangrepp verkar ofta vara viktigare än sakargument.

​

En fusion av kommunerna kunde ha positiva effekter på många plan. Det är dock oklokt att utmåla en utebliven fusion som en dödsstöt för näringsliv, högskolor, universitet och sjukhus. Den senaste tidens positiva investeringsbeslut i Vasa visar att regionen är attraktiv även utan en kommunsammanslagning.

Det är heller inte klokt att utmåla en fusion som en dödsstöt för svenskan. Visst är det en förlust för svenskan ifall Österbottens största kommun med svenskspråkig majoritet och svenska som förvaltningsspråk försvinner. Att de 30 000 svenskspråkiga inte alls skulle få service på sitt modersmål i framtiden är ändå inte sannolikt.

​

Det sägs att man inte kan både äta kakan och ha den kvar. Ibland kan det ändå finnas två kakor. I diskussionen om en fusion mellan Korsholm och Vasa verkar man helt förbise att det finns alternativ som kunde ha en bredare acceptans. Kommunallagens 8:e kapitel ger kommunerna möjlighet att genom ett gemensamt organ sköta vissa uppgifter. I fråga om Vasa-Korsholm kunde man komma överens om ett dylikt samarbete gällande markplanering och större framtida investeringar, möjligen även gällande hälsovård och skolväsende. Kommunernas självbestämmanderätt skulle på så sätt i det stora hela bevaras men man kunde enas om hur man effektivt hanterar frågor som påverkar framtiden för hela regionen. Den genuina svenskbygd som Korsholm täcker skulle på så sätt bevara svenskan som förvaltningsspråk. När man nu förhandlar om en fusion borde även detta alternativ utredas.

​

Oberoende av vilken väg man slutligen väljer i Korsholm och Vasa är det viktigt att förhindra en olycklig splittring. Man bör undvika att måla upp en mörkare bild av regionens framtid än verkligheten. De politiska besluten som senaste år missgynnat Vasa har främst politiska förtecken. Kommungränserna eller invånarantalet spelar i det sammanhanget en obefintlig roll. Lite förvånad är jag över att den Taxellska paradoxen inte lyfts fram i fusionsfrågan av politiker som annars brukar hänvisa till den.

Viktor Kock

​

​

1 mars 2018:

​

Dags att begrava
regeringens sote-monster

 

När Elina Lepomäki (Saml) samlade till presskonferens och meddelade att det är dags att fälla vårdreformen, landskapen och valfriheten förvånades många. Det största uttrycket av förvåning kom från de egna partileden. Med tanke på hur regeringspartierna turvis kritiserat de egna reformerna, eller bristen av dem är Lepomäkis utspel ändå inte överraskande. Det är osannolikt att Samlingspartiets ledning inte visste om utspelet på förhand. Troligare är att utspelet är en välregiserad påtryckning riktad till regeringskumpanerna. Samlingspartiet vill helgardera sig och bädda för ett eventuellt nyval.

 

Lepomäki har rätt i sin kritik mot regeringens sote-monster. De ursprungliga målsättningarna om en jämlikare, bättre och kostnadseffektivare vård kommer inte att uppnås med reformen. Det här har SDP påpekat sedan de första riktlinjerna för reformen presenterades. En fungerande valfrihet har vi redan inom vården. Patienterna kan välja att använda sig av den offentliga eller privata sidan. En högklassig offentlig vårdproduktion är det enda som tryggar äkta valfrihet. På samma sätt borde läkare ha valfriheten att välja jobb endera inom den offentliga eller den privata sektorn. Dagens situation är ohållbar då den leder till skenande kostnader och en konstruerad läkarbrist.

 

Social- och hälsovården i landet kan förbättras. Socialfrågorna borde ändå aldrig ha buntats ihop med reformen. Kommunerna bör även i framtiden sköta dem samt primärvården medan specialsjukvården i framtiden med fördel kunde skötas av staten. Vi behöver inte den extra förvaltningsnivå som nu planeras, speciellt då den inte har nån självbestämmanderätt. Det är dags att begrava det sote-monster som Centern och Samlingspartiet har skapat och utlysa nyval.

Viktor Kock